Dagens psykoanalytiker och andra psykodynamiskt inriktade psykoterapeuter håller fast vid Freuds teorier om det omedvetna, om bortträngning och överföring. Men teorin om drifterna har inom analysen i stor utsträckning ersatts av objektrelationsteorin, den om klientens fantasier och inre konflikter i relation till omgivningen, särskilt den tidiga omgivningen, vanligen främst föräldrarna. Och drömmarnas betydelse har hamnat allt mer i skuggan, åtminstone för vissa terapeuter. I psykoanalys sitter analytikern fortfarande på sin stol utom synhåll för klienten, som själv ligger på sin soffa tre till fem sessioner per vecka. Analytikern är ofta, men inte alltid, förhållandevis passiv. Den fria associationen har i psykoanalys fortsatt att spela en central roll för att via det omedvetna nå en fördjupad självkännedom. Detta gäller inte på samma sätt psykodynamisk terapi en eller två gånger per vecka, där klienten oftast sitter upp och där terapeuten ofta är mera aktiv och hjälper klientens att utforska sin inre värld, behov,motiv och framför allt relationer.

Psykoanalysens företrädare har haft ett ganska elitistiskt synsätt och det tog tid innan man släppte in andra än läkare och psykologer som psykoanalytiker. Psykoanalysen lever lite vid sidan av andra metoder. Men den hade länge ett tolkningsföreträde i debatten.

Nu har psykoanalysen, även när det gäller tolkningsföreträde, fått hård konkurrens av bland annat kognitiv beteendeterapi, KBT. Arbetsmetoderna är här inriktade på nuet, inte på det förflutna och det omedvetna. KBT har i de senaste årens ganska ensidiga debatt stått för det nya, medan psykoanalysen mer stått för det gamla. Många känner inte till, att även psykoanalysen genomgått en förändring.